Road to joy

Ibland funderar jag på hur mycket man måste gå igenom för att tillslut nå botten. Hur mycket bröstkorgen kan bära innan man är fylld till bristningsgränsen. Men det jag funderar mest över är;
 
vad händer när det inträffar?
So I wait for the day when I'll hear the key
as it turns in the lock and the guard will say to me
"Oh, my patient prisoner, you have waited for this day and finally
You are free! You are free! You are freezing"
 
 
  För några veckor sedan packade jag ner mitt liv i kartonger och plastkassar för att sedan frakta allt i en silvrig opel. Jag lämnade honom bakom mig och han lämnade mig. Jag körde bara 5 kilometer men hamnade precis ett år tillbaka i tiden. Hemma. Här är mitt rum svart och kryllar av spindlar. Men här känner jag mig mer Jag än vad jag någonsin gjorde där borta. Och hur kan man vara ledsen över nya äventyr, nya kärlekar och att få vara precis så spontan som man vill?
 
"You didn't love her. You just didn't want to be alone. Or maybe, maybe she was good for your ego. Or, or maybe she made you feel better about your miserable life, but you didn't love her, because you don't destroy the person that you love."
 
  Hur länge man än känt att man har valt fel, handlat fel eller stampat på samma ställe, så är ingen tid någonsin bortkastad. Glöm aldrig det. För det finns alltid tid till att lära sig, förändra, glömma och gå vidare. Och i dag är det min tid.

Kommentarer
Postat av: Malin

<3
saknar dig!

Svar: <3 saknar dig också!
Carro

2013-09-22 @ 21:07:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0